Fram-gång

Jag har emellanåt tappat orden. Det betyder inte att känslorna inte finns kvar. För känns, det gör det mycket.

Jag vet inte om det är så att jag känner för mycket, att det på så sätt gör att jag inte kan sätta ord på känslorna, eller det jag vill förmedla.
Det är som jag istället för att exempelvis ta användning av bloggen, bara stänger det inne.
Det är en försvarsmekanism jag länge använt mig utav, trycka bort och stänga in.
Lite det som kanske fått mig att må så dåligt som jag gjort. Därför får jag inte låta det hände igen, även om det är lätt att falla tillbaka i gamla vanor.
Så här kommer lite tankar. Och känslor.

Jag har haft tid att reflektera mycket; över livet, det som varit, framtiden, nutiden, mig själv, andra.. Ja det har varit mycket grunnande.
Och jag har lyckats sortera ut det som jag inte längre behöver lägga möda på. Vissa relationer; vänskap, familj och kärlek.
Något jag jag insett är att det är nödvändigt för mig att sätta gränser, att  vara tydlig med vad jag vill och vad jag mår bra av. Och är det så att vissa människor inte kan finna sig i det, så har vi nog ett bättre liv utan varandra. Nu låter det som jag är extremt hård, det är jag inte, jag ger alla människor flera chanser. Men jag har slutat krusa och linda in t.ex sanningen för att det är lättare för människor runt omkring mig. För det slutar med att jag helt glömmer mig själv och så är jag tillbaka på ruta ett. Alltså, jag har kommit underfund med att jag är bra som jag är, jag duger som jag är. Jag ska inte behöva göra mig till eller vara någon till lags hela tiden för att vara omtyckt. Jag ger så mycket jag kan, det hör liksom mig till, jag är väldigt stöttande och förstående och vill finnas där för mina nära, men jag tänker inte tappa mig själv igen. Så märker jag att någon börjar ta mig för givet, på ett sätt som inte är acceptabelt, då lägger jag inte ner mer energi där.
Det handlar om att ge och ta, och jag har gett så mycket, att det nästan inte fanns något kvar av mig. Och vet ni? Huvudpersonen i mitt liv, det är jag. Och det är precis så det ska vara, inget att förminska eller vara rädd för att säga. Så jag ska vårda mig själv så bra jag bara kan!

Jag har utöver detta känt att jag faktiskt kommit framåt, i mitt mående. Jag mår mycket bättre nu. Jag är snart klar med min ADHD-utredning, förhoppningsvis får jag svar på fredag, känner mig nervös inför utlåtandet. Det är nästan som jag hoppas på att jag har ADHD, det skulle förklara så mycket i mitt liv: Varför jag är som jag är, varför jag gjort som jag gjort och varför jag till stor del tillslut mått så himla uruselt som jag gjorde under våren och sommaren.
Och så uselt jag mått, det är nästan helt ofattbart. Jag hittade en bild från i somras. Jag är grå, på riktigt ser jag grå ut. Jag är väldigt smal. Benen sticker ut och jag har nästan inget ansikte.
Anledningarna till att jag mått så har jag förstått är många, jag kan inte skylla på någon, för man är sin egen lyckas smed, men det finns många bidragande faktorer, så som ohälsosamma relationer av alla dess slag, ett redan nedsatt hälsotillstånd, andra yttre faktorer, ekonomi, längtan, önskan och ja allt däremellan.
Ja, det var mycket som var för mycket som tillslut ledde till min totala kollaps. Ett mående som var så himla förstört och raserat att jag själv kände att jag inte orkade med livet och att jag var en börda mer än en glädje för andra.
Jag levde i ett ständigt mörker. Jag var så djupt förgången att jag inte såg någon väg upp-Oavsett hur många det än var som försökte.
Någonstans emellan ett riktigt svårt och hjärtekrossande uppbrott, start på ätstörningskliniken och utredning av ADHD, hittade jag tillbaka. Jag var runt människor som förstod. De förstod allt. Jag började le, le ifrån hjärtat igen. Jag började visa värme och kinderna blev rosiga, jag var inte längre grå.
Kilona ökades från ynka 50 till 56. Ångesten var påtaglig och är det fortfarande, men det är hanterbart. Jag känner inte längre att jag inte vill leva, jag känner att jag kommer tillbaka och att jag kommer vara starkare än någonsin efter detta år från helvetet.

Det går framåt. Jag är på framgång.
Jag är glad, jag är också ledsen, men inte bara ledsen.
Jag lever igen.
Det finns inga tvivel längre på hur jag ska klara det här. För klara det, det ska jag, trots bakslag, ångest, ätstörning och jobbiga dagar kantade av nedstämdhet. Jag tänker aldrig ge upp på mig själv! Har ju ett liv att leva och människor att älska, som jag ska dela detta fantastiska liv som väntar med!

– Lyssnar på Fight Song och gråter, men inte för jag är ledsen. Jag är lycklig, jag känner lycka och lättnad. Jag trodde aldrig dagen skulle komma då jag faktiskt märkte att det vänder. Men dagen är kommen! 

”This is my fight song
Take back my life song
Prove I’m alright song
My power’s turned on
Starting right now I’ll be strong
I’ll play my fight song
And I don’t really care if nobody else believes
‘Cause I’ve still got a lot of fight left in me”

I somras:

till-bloogggg

Nu, i samma tröja:

till-blooooggg

Annonser

Behov.

Har du någonsin funderat över dina behov?
Vad du behöver för att fungera, känna trygghet och för att vara du? För att orka leva helt enkelt..

Mat är ju en sådan sak som vi alla behöver för att kunna leva och fungera normalt.
Ändå, kan jag ibland (läs ofta) se maten som fienden, att maten har en slags superkraft och gör så att jag blir större och endast det. Jag tänker inte på vilka behov att äta och få i mig mat uppfyller. Den hela positiva biten. Det är som att de delarna, de finns inte.

Alla har vi olika behov. Behov är så himla lätt att blanda ihop med krav. Lite såhär tänker jag kring det:
Jag har behov av stöttning från mina nära, men jag skulle aldrig be om det, för då känner jag att jag ställer krav på dom och vad tycker dom om mig då? Första tanken där är: Att jag är jobbig.
Detta även fast jag aldrig skulle känna att någon som ber mig om stöttning är jobbig.
Att stötta någon för mig innebär att bara finnas där, prata, lyssna, krama och att säga att allt kommer bli bra. När jag säger att jag har ett behov av stöttning så menar jag just det.
Jag begär inte att människorna i min omgivning ska gå på glassplitter för min skull. Oftast behöver jag bara att någon lyssnar.
Jag behöver inte heller att personen ska förstå allting, sätta sig in i minsta detalj eller känna det jag känner, även om jag gärna förklarar. Jag vill inte att personen som stöttar ska lida av att finnas där för mig.
Men ändå känns det så automatiskt, att om jag ber om hjälp och stöd, så innebär det problem och lidande för den jag söker det hos. Hur kommer detta sig?
Kan det vara så att jag kanske förväntat mig stöttning och förståelse tidigare i olika relationer (vänskap, kärlek, familj) och blivit så himla bränd?
Typ som att jag känt ett avståndstagande från vissa personer? För så är det, alla kan eller vill inte försöka förstå och stötta på det sättet man kanske har behov utav. Och egentligen är det ju inte ens egna fel, men den man klandrar är sig själv. Och egentligen behöver man inte klandra någon, vi är alla olika människor och klarar av olika saker. Så det är inte personen som tar avstånd man ska klandra heller. Den personen kanske gett allt den kunnat och måste se till sina egna behov och det är inget fel med det. Men det är en himla balansgång på att se efter sina behov och vara egoistisk.
Jag tror att vi är många som behöver bli mer egoistiska, men inte egoister.

För mig är det nästan lite ”fult” att be om hjälp. Förtjänar jag hjälp ens? Och om jag frågar om hjälp, vad säger det om mig? Att jag är svag?
En sak vet jag i alla fall säkert och det är att man kan inte begrava känslorna inom sig, för tillslut så blir det fullt i både huvud och själ och det är aldrig bra, att explodera.
Hur ska jag då hantera detta? Jag vet att jag inte kan hålla allt inom mig själv och jag vet att jag inte vill belasta någon med mina behov..
Tror det är därför jag tar till bloggen också, att få skriva av mig är som att få ut tankarna och känslorna ur mig och även om ingen skulle läsa, så hjälper det mig.

Det här med att hålla uppe en fasad, det är vi nog många som är experter på, ni förstår, även om jag skriver öppet och är öppen och ärlig med mitt mående så svarar jag alltid ”okej” eller ”bra” (det senaste mer sällan) om någon undrar hur det är.
För säger man okej, då ljuger man inte och säger att det är bra, men man ger också indikation på att allt inte står rätt till, men man är okej. Det blir liksom bekvämare för den som frågar om jag svarar okej. För okej, det är hanterbart. Dåligt, ja då känns det nästan som om man kräver ett gensvar. Vem vill ens höra om att jag mår dåligt? Det är väl inget kul..?
Angelica som alltid är så glad och full av energi, inte kan hon vara trött, tråkig och må dåligt, nej nej, inga dåliga dagar här inte, livet leker och solen skiner alltid!
Ja, ni hör ju hur det låter: Inte logiskt och absolut inte trovärdigt någonstans. Alla har sämre dagar, varför skulle jag inte få ha det?

Kanske måste jag se över mina behov bättre, se vilka behov jag har och vad för krav jag ställer på mig själv.

Jag är, hur som haver, så otroligt tacksam över alla mina fina vänner och min familj som finns där för mig, även om jag ibland känner att jag ”tvingar” er till det nu när jag mår dåligt. Men där är ni himla fantastiska, för ni får mig att känna mig bra trots allt det dåliga. – All kärlek till er. Utan er skulle jag aldrig klara det här. TACK!

En rolig sak jag aldrig tänkt på som jag fick höra under gruppterapin på Stockholms Centrum för Ätstörningar; 
Tänk på att det heter livsmedel. Livets medel, medel för livet. Och det, ja det har vi ju alla behov av.

Det här med vikten

För mig är vikten viktig. Jag lägger ner stor vikt i min vikt.
Vikt vikt vikt…
Det tar liksom aldrig slut.

Övervikt, undervikt, normalvikt, min egna vikt.
Jag väger 56 kilo, senast jag vägde mig. Har inte vågat ställa mig på vågen sen dess, då jag är så otroligt rädd för vad den skall visa. Nej fel av mig, jag är rädd för att den ska visa en siffra högre än 56.
Jag vill inte veta, vill inte känna, vill inte få det ångestpåslaget. OM det nu skulle vara så att den visar högre..

När jag gick ner i vikt kunde jag väga mig flera gånger om dagen. Blev triggad av att siffran på vågen blev mindre och mindre, men var fortfarande aldrig nöjd.
Det är jag inte nu heller och skulle jag gå ner till mina 50 kilo igen så skulle jag fortfarande inte vara nöjd, även om jag intalar mig själv det, för jag vet ju, att när jag vägde 50 kilo så tänkte jag: Bara ett kilo mindre, sen kommer det kännas bra. Men så var det oavsett vilken siffra vågen visade: Nästa kilo minus, då, ja då kommer jag bli nöjd.
Och jag vet ju att jag har fel, jag skulle inte bli nöjd.

En ätstörning sitter inte i vågen och det är inte alla som heller fokuserar kring just vikten, men det är en sjukdom som sitter i huvudet och kan leda till en hel rad andra sjukdomar.
Därför är det ju bra att jag fått in så himla mycket bättre rutiner med maten och faktiskt gått upp i vikt och inte bara lever på näringsdryck och choklad. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderar på i mitt huvud om jag kanske skulle börja ersätta måltiderna med  näringsdryck igen. Vilket är hemskt! Jag kommer inte göra det, men att tanken ens dyker upp känns så jäkla uselt och får mig att känna mig så svag.

Jag vill bli frisk, jag kämpar för att bli frisk. Jag äter fastän jag inte är hungrig för att sätta igång matsmältningssystemet. Men vilken kamp det är.
Jag har oftast mest problem efter jag ätit, då kommer ångesten och jag tänker: Varför i all sin dar åt jag ens? Det kommer ju sätta sig här och där och hela jag kommer bli som en stor sådan där mjuk stressboll man klämmer på.
Ibland tänker jag även på varje tugga, att varenda tugga är ett tillägg till en ökning på vågen.
Något jag verkligen inte tycker om är mättnadskänslan, det för mig innebär att jag ätit för mycket, att min kropp är helt fylld. Jag tycker inte heller om hungerkänslor, vill liksom helst inte känna någonting utan bara vara i ett konstant mellanläge.

Jag har ju börjat få hungerkänslor, vilket är jättebra, det betyder ju att kroppen börjar fungera som den ska igen. Men vissa gånger struntar jag i dom. Vill inte ha dom där. Och det är så svårt att erkänna, vill ju liksom bara säga att allt går så himla bra!

Att vara hungrig innebär att jag måste äta, att äta innebär att gå upp i vikt.

Men sen har vi den kloka och sunda sidan, alltså jag, inte ätstörningen, som säger:
Att vara hungrig innebär att jag måste äta, att äta innebär att jag tar hand om mig själv, ge mig själv vad jag behöver för att orka leva och inte falla ihop. Att äta innebär att jag är på väg att bli frisk, även om det är långt kvar tills jag är det.

Jag skulle ju börja på ny medicin, Cymbalta. Det har jag inte gjort, har inget antidepressivt medel i kroppen just nu. Min läkare på ADHD-avdelningen frågade varför jag inte börjat och jag sa att jag vet inte, men jag tror det är för jag är rädd för att bli tjock. Och nu säger jag inte att det är något fel med att vara tjock, normalviktig eller något sådant, men jag, jag vill vara smal. Jag tycker liksom att andra människor oavsett vad de väger är vackra, det är så fint med kurvor och former.
Men i mitt huvud, då blir jag inte kurvig och får former, utan jag ser mig själv som den där stressklumpsbollen.
Vi kom överens om att vänta med medicinen, den får en inte att gå upp i vikt, men vi bestämde oss ändå för att vänta. Istället ska jag ta promenader varje dag.

Fick höra att jag ”ser bättre ut nu, förut var du bara grå”, jag vet inte om det stämmer. Men jag är glad över att inte se grå ut, även om det innebär att jag gått upp 6 kilo.

Imorgon väntar en dag på kliniken och jag, ja jag ska fortsätta kämpa så mycket jag bara kan, med världens bästa stöd av tjejerna i gruppen och min behandlare.

Det här, det ska inte få besegra mig. 

Det skrivs som det blir

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, därför inte ens hur jag ska börja detta inlägg. Men jag känner att jag vill skriva av mig och alla tusen tankar finns ju alltid i huvudet, så jag skriver om det dit tankarna för mig.

Jag längtar till veckan på kliniken. Har en hemmavecka kvar innan det är dags igen. Längtar massor faktiskt. Kom på nu att jag bokade in ett möte med min behandlare denna veckan, men minns varken tid eller datum.. Får ställa klockan på 08.00 imorgon och ringa och fråga när det var.
Det är lite såhär det är för mig just nu, eller ja lite, det är mycket såhär. Glömska. Jag glömmer det mesta. Viktiga möten, planer, ja allt möjligt.
Då kan man tänka: Borde jag inte skriva ner det? Men vet ni, det fungerar inte. För jag tappar bort lappen, så behöver liksom skriva in det i mobilen direkt, men då har jag redan börjat hålla på med någonting annat och glömmer det med. Det är som en cirkel av glömska. Så otroligt frustrerande.

Ni vet när man är på intervju och ska säga tre positiva saker och tre negativa saker om en själv? (Den frågan är typ given under en arbetsintervju).
Då brukar jag tänka att om någon annan satt där och skulle berätta om mina sämre sidor så skulle nog ‘slarvig och glömsk’ vara två av de beskrivande negativa sidorna hos mig.
Och jag har alltid varit så ledsen över det, för jag vet att det är sant. Jag är slarvig, jag glömmer saker, missar tider och förlägger saker och ting. MEN, nu har jag fått förklarat för mig att det inte är för att jag är slarvig-lat, utan det är (den eventuella) ADHD:n som gör mig så. Tusen tankar. Tusen tankar som jag behöver få struktur på.
Jag är väldigt så annars, strukturerad alltså, speciellt på jobbet eller i till exempel en flytt. Jag har en plan för hur saker och ting skall gå till och i vilken ordning det skall ske och att allt skall ha sin plats. Väldigt logiskt tänkande, tex pennvässaren vid pennorna m.m.
Men saken är ju den att detta system behöver jag även för mina tankar, jag måste försöka tänka klart en hel tanke eller avsluta en uppgift helt innan jag börjar på nästa, för om jag inte gör det så glömmer jag ofta av det och självklart då, uppfattas jag som slarvig. Något jag egentligen inte är, då jag älskar struktur och att organisera; att ha en plan.

Men hur kommer det sig att det kan skilja så mycket på hur jag fungerar i arbetslivet och i privatlivet? Det är så konstigt. Jag känner att när jag jobbar då måste jag ha stenkoll och ser också till att jag har det. Inget får missas.
Ett läkarbesök, eller inbokad spraytan, ja det glömmer jag hur lätt som helst.
Blir så besviken på mig själv också. För jag vet ju att det drabbar andra.
Som tur är så kommer jag få hjälp med mina besvär och förhoppningsvis då även ”verktyg” för hur jag skall hantera detta och kunna anpassa dessa i min vardag. Privata vardag alltså, eftersom att i arbetslivet där har jag inga problem med det.
Vet dock inte hur det skulle vara på jobbet nu, nu när jag är i ett tillstånd där jag är så medveten om min psykiska ohälsa, vilket jag tidigare inte ens haft tid att känna efter, efter.

Jag vill också tillägga något positivt: Jag har haft en sån härlig helg!
Jag, alltså trötta tråkiga jag har orkat fixa mig och var dessutom ute igår och dansade, skrattade och bara mådde bra, med nya människor. Jag tog modet/kraften till mig att trotsa den delen av mig som är negativ till allt och träffade så fina och roliga människor och gick ut. Inte bara hemma, utan alltså ut på en klubb.
Och jag känner såhär: JAG ÄR PÅ VÄG TILLBAKA!
Livet – Du har inte sett det sista av mig, enda vägen är upp och även om jag bara tagit ett steg så är det ett steg i rätt riktning. Inget ska få stoppa mig. Och tro mig, jag vet att det kommer nederlag och förjävliga dagar, men just idag, just nu, då är jag stark och den känslan, den ska jag leva på.

 

SKAM

Ja ni, det här med skam…
Det är något som tär på mig något så fruktansvärt. Och ‘passande’ nog så var det veckans tema på ätstörningskliniken.

Skam och skuldkänslor äter upp mig inifrån.
”Är jag verkligen såhär usel?” ”Varför känner jag så starkt?” ”Jag förtjänar säkert allt detta.”
– Detta är några utav de funderingar som gnager på mig dagligen.

Det här med att skuldbelägga sig själv för precis allt. Varför gör man det?
Vad innebär skammen och hur kan man komma ur den känslan?
Tänk, ja tänk om jag hade svaren på det! Hur fantastiskt vore det inte?

Jag vrider och vänder på varenda tanke, varenda händelse och känsla. Försöker tänka att OM jag inte gjort så, så kanske saker vore bra.. OM jag inte tänkte så, så kanske saker vore bra. OM jag inte var så mycket jag, utan mer ett annat typ av jag, då kanske det vore bra.
Det slutar i alla fall alltid med att det är JAG som ska ändra något. Om jag bara var liiiite bättre, kämpade liiite hårdare, var liiiite mer förstående, var liiiite gladare, var liiiite……… Ja, ni förstår.. Listan fortsätter i en evighet.

Problemet med skam (för mig) är att oavsett om jag försöker göra något annorlunda, så klandrar jag alltid mig själv. Vi tar min ätstörning som ett exempel:
När jag vägde som minst, då kände jag sådan otrolig skam över att jag inte åt och kände skam de gånger jag sa att ätit fastän jag inte hade det.
Nu, när jag väger sex kilo mer, så känner jag skam för det känns som jag tappat kontrollen. Jag känner som om att jag vräker i mig och det finns inget slut och jag är en stor heffaklump som dallrar sig fram på Stockholms gator. Jag skäms över att jag äter bättre, för en person med ätstörning, ska den personen inte vara jättesmal och i stort sett inte äta alls?
Detta stämmer såklart inte, en ätstörning är ju en sjukdom, så för att man går upp i vikt så är inte kampen över, man kämpar fortfarande för att bli frisk och det är ett ständigt krig i huvudet.
Man måste tänka på hur man hanterar kraven på sig själv och sedan lära sig balansera dessa – ställer du lika höga krav på alla andra som dig själv?
För mig är det både ja och nej, i vissa aspekter förväntar jag mig inte mindre av mina medmänniskor än vad jag själv ger, men allt oftare så har jag högre krav på mig själv än andra.
Och är man precis som mig, en människa med prestationsångest så är det upplagt för att misslyckas, för vilken människa lyckas varje gång?
Jag tror på att man måste bli snällare mot sig själv. Man kan inte kunna allt. Det är okej med bakslag, snedsteg, ja kalla det vad man vill. Ingen är perfekt. Ingen kan vara bra på precis allt. Alla gör fel.
Därför tror jag att det är så viktigt att försöka med allt vad man kan att förlåta sig själv, och andra som försöker så gott de kan. Att inte döma ut någon efter ett eller två försök. Ibland behövs kanske 100 försök innan man klarar av något, det gör dock inte människan mindre värd. Och är det inte roligare att heja på någon som försöker 100 gånger än att beklaga sig över att den ”misslyckats”?

Jag vet att jag är en person som bryr mig extremt mycket om hur jag uppfattas av andra. Jag ger så otroligt mycket av mig själv, för att jag vill och för att jag genuint bryr mig och i stunden mår bra av det. Och det skapar en rädsla över att: Tänk om jag en dag inte kan ge allt? Tänk om jag måste säga nej? Hur ska jag hinna fokusera på mig själv samtidigt som jag har full fokus på alla andra, utan att framstå som avlägsen, obrydd, ja rent ut sagt egoistisk? Det är det sista jag vill! Jag vill mest av allt att mina nära och kära ska må bäst i hela världen! Men där kommer skammen in, jag skäms och skuldbelägger mig själv om jag tex måste avboka i sista sekunden för att jag har en urusel skitdag. Jag skäms för att jag låter det negativa styra mig just då. Det fina i det hela är att jag har så fantastiska vänner som är där och stöttar och förstår och verkligen INTE skuldbelägger mig.

Jag har bestämt mig för att, med allt vad jag har och kan, försöka bli en mer positiv människa. Jag måste börja se ljuset. Är så himla trött på detta mörker omkring mig och att jag tillåter mig själv slukas av det.
Och sedan vet jag att jag kommer ha de mörkaste av dagar framöver också, men det är okej. Jag får ha det, det gör mig inte usel, det gör mig inte misslyckad – inte så länge jag fortsätter försöka och inte ger upp.
Jag måste försöka sluta skuldbelägga mig själv för att det blivit som det blivit. Världen vilar inte på mina axlar. Jag kan inte styra allt, hur mycket jag än skulle vilja. Jag kan inte få saker ogjorda eller osagda, oavsett hur mycket jag än försökte. Jag kan bara försöka släppa det, gå vidare och försöka göra bättre och bättre och bättre allt eftersom.

I need to cut myself some slack.

Och förresten, en riktigt bra sak att tänka på:
– ”Du skulle inte bry dig så mycket om vad folk tycker och tänker om dig om du visste hur lite dom gör det.”

14885949_10154554609026605_1612079658_n

Jag har försökt med allt jag har att inte dra ner någon i min skit..

Var beredda på ett personligt inlägg.
Jag måste lätta mitt hjärta, måste dela min historia, så innerligt jag bara kan, inte bara för min skull, men även för de personer som faktisk kan känna igen sig och i och med att jag delar med mig känner sig mindre ensamma. Ni får ALLTID skriva till mig. Jag kämpar för oss, för vår rätt att bli tagna på allvar!

Jag är en person med känslorna utanpå kroppen. ”Drama queen” – är ingen okänd benämning jag hört när någon försökt såra eller trycka till. Skillnaden är att jag inte är ute efter drama. Jag vill ha lugn. Inte minst runt omkring mig, då det oftast är ett enda stort kaos i mitt huvud. Ibland kan jag dock inte rå för att jag börjar gråta. Fan, ibland skriker jag också. Idiot är nog ett utav de orden jag använt mest när jag blivit arg, detta för att jag känner mig så frustrerad, av att vara oförstådd och vara sårad. Det rättfärdigar kanske inte att jag skriker svordomar och reagerar så, MEN, det är något jag jobbar med och inte gör avsiktligt. Det är nämligen så att jag, som så många av er vet, kämpar med psykisk ohälsa. Depression, ätstörning, ångest, panikångest, ADHD och GAD. Och dessutom: Världens sämsta självkänsla. Det finns inget elakt någon kan säga som jag egentligen inte redan tycker om mig själv, men det betyder inte att jag inte blir sårad.

Jag går på utredningar för mina psykiska besvär, och ja, jag säger besvär, för inte fasiken är det lätt. INGET är lätt.

Denna vecka är en riktigt jobbig vecka, har påbörjat min ADHD-utredning och har samtidigt behandlingsvecka på Stockholms Centrum för Ätstörningar.
Jag har med största sannolikhet ADHD, men för att få diagnosen måste man utesluta andra sjukdomar så som exempelvis Bipolaritet vilket vi idag uteslutit.
Dock så bröt jag ihop totalt inne hos läkaren. Brast ut i gråt och kunde inte sluta. Tårarna rann och jag kunde verkligen inte sluta.. Hur det blev så? Det som står skrivet nedan förklarar lite grann.

Jag äter mediciner för mina psykiska besvär (fick en ny medicin idag som även ska ta på nor dopaminet, vilket jag behöver då jag har svår depression), för att lindra dessa, inte bara för mig men även för de runt omkring mig, för jag förstår att för dom är det INTE heller lätt och det sista jag vill är att vara till besvär. För någon. Därför, har jag försökt ta mitt liv. Det är inte för att jag tycker synd om mig själv eller sätter på mig någon ”offerkofta” som jag så fint fått förklarat för mig. Det är för att faktiskt, så tror jag, att många gånger, så skulle många personer få ett enklare liv utan att behöva agera min stöttepelare. Utan att behöva höra mig klaga, se mig ge upp innan jag försökt vissa saker, eller bara vara likgiltig till nästan allt. Tänk att försöka peppa en person som inte tar emot det; Tänk att heja på någon, så himla mycket, satsa nästan allt på denna och så deltar denna person inte ens i loppet.. DÄRFÖR, har jag under detta året försökt ta mitt liv. Och desto fler gånger velat ta mitt liv.
Läkaren tittar på mig när jag förklarar detta.
Jag vågar inte möta hennes blick alldeles för länge så jag tittar ner och säger att: men jag är rädd för döden, så jag vill inte dö. Vill bara att alla ska kunna leva så bra som möjligt och det vet jag att dom inte gör när jag finns till, i alla fall inte på det sätt som jag gör nu.
Det är tyst en stund, sen tittar jag upp och hon säger: Men älskade vän.. Vad har du varit med om? Vi ska gå till botten med vad som fått dig att må såhär. Du ska få tillbaka livet.
Och där och då släpper allt och jag gråter som jag tror jag aldrig gjort förr. Någon förstår mig verkligen. Ser mig, tar mig på allvar och VILL hjälpa mig.
Jag grät för lättnaden, jag grät för möjligheten över att det finns en chans att få ett värdigt liv. Ett liv där jag inte behöver känna mig som ett enda stort misslyckande, en börda eller allmänt urusel. Jag grät för att jag tillät mig erkänna hur dåligt jag mår och någon tog emot mig trots det. Det kanske är hennes jobb. Men jag kände hennes värme, såg i hennes blick att hon menade allvar. Och jag förstod hur allvarligt det är när hon sa att jag måste prioriteras. Det finns inte tid för väntetider. Jag behöver hjälp nu. Egentligen för längesen.
Självhatet jag bär på, det kan bli slutet för mig. Och allt detta kan grunda sig i att jag i alla år levt med ADHD och därmed utvecklat en depression och ångest.

Låt mig göra detta klart för alla er som tar er tid att läsa detta: Jag behöver inte ert medlidande, men jag behöver er förståelse och acceptans i att jag MÅR INTE BRA.
Och vet ni? Det är okej, ni behöver inte bry er, om ni inte vill. Jag tvingar inte någon att finnas där för mig, eller lyfta upp mig när jag ligger ner. Men till er som faktiskt orkar och vill göra detta för mig: NI ÄR HELT MAGISKA MÄNNISKOR! Och även om jag vid mina svagaste tillfällen känner att jag skulle hjälpa er med att inte finnas till, så bevisar ni för mig gång på gång med er kärlek att: där har jag fel; Att det skulle förstöra er mer att jag försvann än att ”stå ut med” att jag mår dåligt. Och jag skäms. Jag SKÄMS så in i helvete över allt detta. Över min psykiska hälsa, över mig själv. SKÄMS. Verkligen. Och det tror jag nog att många kan förstå, för detta, inte är det något man stoltserar med. Jag är inte stolt över det här, är inte stolt över vissa val jag gjort när jag vissa dagar mått sämre. Kort och gott; Jag är inte stolt över mitt tillstånd.
Psykisk ohälsa är tabu. Något som man inte ska prata högt om, och det är väl därför jag skäms, därför det tar emot att säga att jag är sjukskriven och därför jag svarar att jag mår bra om någon frågar. MEN, jag vill inte behöva känna så och jag vill ändå mer att ingen annan ska behöva känna så. Därför är jag inte tyst, tabun får inte tysta mig. Det ändrar dock inte det faktum att jag skäms.

Något jag också lever med är att vara rädd. Rädd för att inte vara bra nog. För det är precis så jag känner mig: Inte bra nog.
Jag vet att jag inte är bra nog för alla människor oavsett hur bra jag försöker vara.
Men låt mig leva mitt liv. Låt mig kämpa med alla mina ”hemska och pinsamma” sjukdomar.
Jag ska bygga upp mig själv och tycka om mig själv igen.
Jag ska bli lycklig och skratta med livet istället för åt det skämt som livet oftast känts som nu.

Att leva som jag

Det är inte lätt, att försöka sitt yttersta men ändå inte vara bra nog.
Och det var nog där jag gav upp, hur kan man kämpa för något, när man aldrig känner sig tillräcklig? Då får man ge upp. Släppa taget och blicka framåt, oavsett hur svårt det än må vara.

Min fokus, den kommer bara vara min. Det jag gör nu, det gör jag för mig. Det jag drömmer om, det skall jag uppleva. Men först måste jag må bra och vet ni vad? Det känns som jag är på rätt väg dit, även om i princip allt i mitt liv är uppochner nu och rörigare än någonsin så finns en känsla inom mig om att jag kommer må bra. Jag är så redo att må bra, att leva och att släppa taget om allt det som tynger mig.
Jag måste börja lyfta mig själv istället, ge mig själv beröm när jag gör något bra istället för att straffa mig själv när jag gör mig själv och vad som känns som alla runtomkring mig besvikna. Jag måste bli mer positiv och det kan jag vara nu, jag vet inte varför, men just nu känner jag mig positiv till livet och allt vad det har att erbjuda.

Igår var en utav de bästa dagarna jag haft på länge, dagen började med psykologsamtal på Stockholms Centrum för Ätstörningar där jag fick träffa en kvinna som verkligen förstod mig, hon fick mig att inse att det är okej att må som jag gör, med tanke på allt jag varit med om. Men att hon verkligen kände att jag har en energi som säger: Jag har fått nog, nu vill jag leva!
Och i samma stund hon sa det så kände jag att ja: Jag är här för att leva, leva så som jag vill, resa, lära mig spanska, jobba, skratta, förälska mig, gifta mig, skaffa barn, flytta, ha ett eget hem, skriva mer, rita mer, träna, äta, njuta, sluta helt med mediciner.. Inte längre vara rädd för livet. Jag ska och tänker välkomna livet med allt vad det innebär, alla bakslag men också alla framsteg. Inget ska få stoppa mig från att vara jag och må bra. Inget.

Psykologen gjorde en utvärdering för huruvida jag är en kandidat för dagvård hos dom, de skulle diskutera idag och hon skulle återkomma senast måndag och jag hoppas verkligen att jag får vara med. Det skulle innebära att jag var tredje vecka mellan 9-15 vistas på centrumet, dagen börjar med psykologsamtal, sedan går man ut och äter lunch tillsammans, (man måste äta upp allt, kan bli kämpigt, men jag ska ge det allt jag kan!) efter det har man gruppaktiviteter, exempelvis yoga, bild, föreläsningar, meditation och mindfulness. Allt sådant jag tycker om men inte förmått mig själv att göra när jag legat här i min sjukskrivning och gömt mig för livet: Varit rädd för att inte räcka till och göra någon besviken.
Och det bästa? Man jobbar med självkänslan och självförtroendet. Det är vad jag behöver.
Jag behöver få känna mig bra, inte usel. Konsten att älska sig själv, så sjukt svårt, men ur detta ska jag komma så högt älskandes i mig själv att ingen någonsin får chansen att rasera mig igen. Vägen dit är lång och krokig, jag är långt ifrån att älska mig själv. Men jag ska ta mig dit. Det är mitt mål, att oavsett om någon får mig att känna att jag inte är bra nog, så vet jag att den någon har fel. Om någon påpekar mitt yttre så ska jag inte känna att jag vill kompensera mitt yttre för min urusla självbild. Jag är inte satt här på jorden för att vara snygg, även om jag väldigt väldigt väldigt gärna vill känna mig snygg och vara snygg, så är det inte allt. Det är jag som räknas.

Efter det mötet gick jag hem, fantastiska känsla att få vara hemma! Sedan mötte jag upp min bästa vän, åt middag, drack vin och gick på standup. Jag skrattade som jag inte gjort på länge. Inte bara för de var otroligt roliga utan för att jag mådde bra, livet var bra.

Jag vet att livet kommer gå upp och ner och inte bara vara kul och positivt, men just nu ska jag stanna i min positiva ”bubbla”.

Låten fight song på repeat och känslan, den är magisk.


– Gårdagen, det bästa som varit på länge!

Bära eller brista?

Vad gör man när man känner att man har inga utvägar kvar?
Du har provat allt, mediciner, lugnande, ätstörningsklinik, utredning för ADD/ADHD och i väntan på allt detta så händer ingenting.
Jag vet att det hänger på en själv. Man ska vilja så jävla mycket, vara motiverad och aldrig sluta kämpa.
Vilket jävla skitsnack. Den personen som sa så känner inte det jag känner, har inte upplevt det jag upplevt.

Man behöver hjälp och stöttning i precis allt, och det kan tära på ens nära och kära. Men jag t.ex har aldrig krävt något av de i min omgivning, inte mer än lite förståelse och kanske en famn att gråta ut i. Även om de är de sista jag vill gråta ut hos, för det är för dom jag kämpar och ska vara stark, minska deras oro, deras ångest, deras dåliga samvete.

Jag hat fått ”snabbtid” hos psykolog den 5:e september. 30 min per samtal. Hur ska jag hinna få ur mig det som tynger mig något så extremt och samtidigt bearbeta detta på 30 minuter? Det handlar inte om att jag är otacksam, men när är det dags att tas på allvar?
Jag klarar inte ens vardagen, klarar inte av att äta som en frisk person, orkar inte kliva upp som en frisk person och orkar desto mindre klä mig eller sminka mig som en frisk person. Men på 4 samtal á 30 minuter, då ska jag reda ut mig själv och mitt liv.
”Quick fixes.”

Pratade om detta med min behandlare på Ätstörningskliniken idag. Vad kan vara roten till att jag mår som jag mår? Jag har tusen teorier, med allt jag varit med om så är det fan inte konstigt..
Hur som helst har jag har försökt fixa det med quick fixes. Mitt egna belöningssystem: Gå ner i vikt, bleka tänderna, fixa ögonfransar, spraytan och en inställning om att jag faktiskt kommer fylla på läpparna. Och därmed känna mig fin. Absolut inte nöjd, men fin, ibland.
Jag är så otroligt missnöjd med mig själv. Jag vet att jag är en bra person, som försöker hjälpa alla så gott jag kan, till och med till den punkt då jag själv stjälper.
Men mitt utseende har jag alltid haft problem med:
Jag är kort, blek, fräknig, småmullig, svinto till hår, små bröst, liten rumpa, stora händer, smala läppar, inga kurvor alls, jag skelar och har jättestora ögon, jag tappar hår, både det på huvudet och om jag bara drar lite i ögonbrynen och de är redan glesa som de är. Samtidigt som jag har små ljusa hårstrån i hela ansiktet, luden liksom. Och inte nog med det, jag har en liten potatis till näsa.
Vad skulle jag göra utan snyggfiltret på instagram? Faktiskt, vad skulle jag göra? Allt låter så ytligt och larvigt, men detta är också sanningen. Jag mår varken bra på insidan eller utsidan.

Jag ska berätta något jag har haft så svårt för att erkänna för andra hela livet, som jag velat dölja in i det sista:
När jag gick i sjuan, blev jag så grovt mobbad att jag tror att jag aldrig någonsin blev mig själv igen. Jag har inte lärt mig någon av den händelsen, mer än att människor, ungdomar, barn som vuxna kan vara så otroligt elaka.
Att få höra saker som ”hora”, ”du är så ful”, ”mytoman”, ”äckel”, ”bitch”, det tar på en tjej som är 12-13 år gammal. Att bli totalt utfryst av en hel årskurs inklusive lärare, för inte fan gjorde någon någonting, är bland det värsta jag varit med om.

Kan det vara detta som påverkar mig idag? Till viss del, precis som mycket annat som skett i livet spelar in.
Allt jag ville då var att få vara populär, snygg, omtyckt… Ja som vilken högstadietjej som helst. Mina tjejkompisar berättade för mig om killar som var kära i mig och jag kände mig så speciell. Jag, en enkel, blyg tjej som inte ser sig själv som speciellt snygg hade killar som var ”kära” i mig.
Och kanske steg det mig åt huvudet, inte vet jag, men jag pratade om det med mina tjejkompisar och där och då blev jag deras fiende. Jag minns att jag en gång ljög att jag hade kysst en kille som var två-tre år äldre, antagligen för att jag så gärna ville känna den bekräftelsen, inte för att göra någon illa. Vilken tonåring drar inte på lite på sanningen för att verka ”cool” något jag aldrig varit innan?
Men så fick man inte göra, för då skrevs det i centrum på reklampelare att: ”Angie är en bitch.” Och på andra ställen att jag var en hora.

En utav många händelser var när några utav mina ”så kallade vänner” kom hem till mig när min lillasyster bara vara hemma, frågade om jag var där, trängde sig in för att leta efter mig, en utav tjejerna öppnar toalettlocket och säger något i stil med: ”Jag hittade henne” och sen spottade hon i toaletten.
Min syster var då 9-10 år.

Har detta präglat mig? Absolut. Man får inte vara snygg, man får inte vara populär, eller jo det får man, till en viss gräns men sen är det stopp. Man får inte tycka för bra om sig själv.

Vad hände då? Jo i flera år vågade jag inte gå ner i centrum, mina syskon fick säkert ta blickar och ord jag inte hört om. Och mina föräldrar förstod mig inte. Förlåt mamma och pappa vill inte lämna ut er, men ingen av er förstod. Ni tyckte synd om mina systrar och om er själva. För blir man mobbad, då har man gjort något för att förtjäna det, eller?
Vet inte ens vad man kan kräva eller förvänta sig av sina föräldrar i en sådan här situation. Det måste vara svårt för alla. Men svårast, det var det för mig och det är det ingen som kan ta ifrån mig.
Jag tjatade tillslut till mig att få byta skola.

Efter detta så har jag nog alltid mer eller mindre mått dåligt, har svårt att lita på människor, svårt att slappna av helt och hållet. Kämpat in i det sista för att rädda mina förhållanden. Och många gånger har det förtroendet jag byggt upp med någon brutits. Men jag försöker tänka att alla människor är inte onda. Alla vill inte en ont, det finns människor som stärker andra när det behövs, som sätter sig själv i andra hand för att finnas där och faktiskt får en att känna sig viktig.
Och de människorna är helt jävla underbara, det är tack vare er jag ens står på benen och utan er ja, då skulle jag verkligen brista.
Och jag är så ledsen om jag försummat någon nu under den tiden jag mått som sämst, för det är inte lätt att bära, när man själv brister.

14123322_10154342394481605_1268180392_o

Helt utan fixade fransar, smink, spraytan, fixade bryn och allt annat som får mig att känna mig okej.
Så himla grått. Men det är väl jag, grå i en gråzon.

Dåligt samvete

Vi känner det alla någon gång, dåligt samvete för något vi inte hunnit med eller orkat göra; Helt enkelt prioriterat om, prioriterat annorlunda.

Att leva med någon form av psykisk ohälsa framkallar väldigt ofta dåligt samvete.
Man orkar helt enkelt inte lika mycket fastän man skulle vilja.
Det är så enkla saker som att bädda sängen, lägga smutstvätten i tvättkorgen eller ställa in mjölkpaketet i kylen (om man som jag tar fram det och har det på bordet ifall man vill ha mer och slipper ge energi åt att gå flera gånger). Vilket låter otroligt löjligt, vem orkar inte resa sig en extra gång? Ja, här är jag.
Men det är också lite mer jobbiga saker som att alltid ha ett gott humör, alltid ha en vilja (att göra vad som helst egentligen), säga ja, utan att blinka, med ett stort leende och ögon som tindrar av tacksamhet.

Detta gäller också exempelvis att infinna sig på en plats inom en viss tidsram och inom den tidsramen vara ständigt positiv, för Gud förbjude om man skulle råka dra ner någon annan i sin negativitet eller smitta av sitt smått irriterande och ängsliga humör på någon, för då, ja då är man verkligen usel.
”Kan du inte tänka på mig någon gång?” ”Allt handlar bara om dig.” ”Jag mår också dåligt.” ”Det känns som du inte ens vill försöka må bättre.” ”Vill du ens försöka vara positiv?”

För en person som kämpar genom något som för icke sjuka tycks vara så enkelt som vardagen blir detta ett sådant stort nederlag. Man känner sig ofta redan usel, värdelös och meningslös, och om någon/några ständigt yttrar dessa frågeställningar eller andra i samma klang, då hjälper det inte oss. I alla fall inte mig.
Alla kan behöva en push i rätt riktigt eller en push ur något, men det är skillnad på att pusha och att trycka till. För det är precis vad som händer, man faller offer för sin egna värdighet, och även för hur ens nära och kära ser en. De man tyr sig till mest.

Jag skyller inte på någon, jag menar inte att jag har dåliga vänner, en dålig flickvän eller en dålig familj. Jag tror på fullaste allvar att ingen menar något illa, men ändå blir det så fel och nederlaget är där.

Men försök tänka såhär: Hur skulle era tankar, känslor eller ja dagar rent ut sagt se ut om ni försökte vara alla till lags hela tiden? Utan minsta tid över till er själva, för man prioriterar sig själv sist. Och när ni inte lyckas, får ni dåligt samvete och tvivlar på er egen kapacitet som vän, flickvän, syster, dotter eller anställd.
Man kan inte vara alla till lags alltid, jag vet inte hur många gånger jag fått höra det. Jag vet dock att jag vet att det är sant. Ändå strävar jag så efter att finnas där för alla som behöver mig på alla plan.
Jag ska vara en ja-sägare, annars är jag tråkig (och oavsett om du egentligen inte tycker det, så tror jag att du gör det och tycker ändå så om mig själv.)
Man vill aldrig vara till någons besvär och för att då få ihop pusslet som kallas livet så fungerar det inte alltid att börja med hörnen, för pusselbiten i mitten vill också känna sig lika viktig.
Det finns ingen enkel väg ur detta.
Hur gör man då för att vara alla till lags?
– Det går inte. Jag kan inte. Det kommer alltid vara någon som är besviken på mig och det måste jag leva med. Klarar jag det? Det tror jag inte.
Och därför behöver jag hjälp, så att jag förstår att jag är inte usel som inte kan finnas där för alla alltid. Jag klarar inte alla krav, klarar inte alla höga krav.
Vi måste mötas någonstans på vägen.

På tal om att orka och inte orka. Så tog jag före och efterbilder utan och med smink.
Det är en himla skillnad. Och ger mig också dåligt samvete pga de skönhetsideal som finns. Kommer man någonsin känna sig perfekt? Men det får vara ett annat blogginlägg.

 

”Man måste få skoja om det också.”

Vet ni hur många personer det är som inte tar min ätstörning på allvar?
Det är fler än som faktiskt gör det.

Jag kan ta ett exempel: Jag var med två personer som ”skojade” om att de är tjocka, vilket de inte alls är, inte smala heller, men inte tjocka alls.
Och de började ”skoja” om att man kanske skulle få en ätstörning så man gick ner lite i vikt och sen så skulle allt vara bättre.

Där sitter jag i någon form av chock och extrem sårbarhet, men tar ändå mod till mig att säga: ”Sådär säger man väl ändå inte till någon som har en ätstörning?”
Jag förväntade mig att dessa vuxna människor (som även är två utav de som står mig närmast) skulle be om ursäkt och förstå hur sårande det är att höra att en av ens sjukdomar, som man kämpar med varje dag, tas för ett skämt.
Men jag kunde inte haft mer fel, de skrattade och sa åt mig att ”inte vara så känslig”.
”Man måste ju få skoja om saker också!”

Fast nej, ni får inte skoja om det som gör mig sjuk, ni får inte skoja om det som jag kämpar emot varje dag. Ni har ingen rätt att förminska mig. Eller min sjukdom. Hade det varit lika roligt om jag vägde 40 kilo? Att göra sig lustig över denna sjukdom? Det tror jag inte, men det är inte vikten som avgör, jag tänker och gör precis som en person med anorexia bara det att jag inte är ”smal nog.”
Det är på allvar. Jag går inte hos en behandlare och för matdagbok för att det är ett roligt tidsfördriv, det är för att jag vill kämpa och besegra denna sjukdom och när ni gör er lustiga över det, så sårar det mig något så ofantligt mycket. Och borde inte det räcka för att sluta upp med det?

Det är inte enbart dessa två individer som gjort sig lustiga över min ätstörning.
Har även andra i min närhet som skojar om att ifall de inte fått äta på ett tag så får de anorexia, för de behöver mat.
Och vad är det man inte förstår där? Även person med anorexia behöver mat (näring) för att kunna (över)leva. Men det är inte så lätt som att: ”oj nu har jag inte ätit på ett par timmar så jag tar mig en måltid.” Nej, man känner oftast inte hunger och allt man stoppar i sig ger en ångest och får en att känna sig ful, äcklig, misslyckad, stor, vidrig, ja listan fortsätter..

Så snälla sluta skoja om sådant som ni inte har en aning om hur det är att leva med.
Det som är min kamp för bättre välmående och överlevnad är inget jävla skämt.
Det är så på riktigt det kan bli.
Och glöm inte: Bara för att det inte syns utanpå betyder det inte att det inte finns.

– Här vägde jag nog som minst, mådde så dåligt psykiskt för jag kunde inte äta, men vill ändå vara lika smal igen även om det bara skiljer 1-3 kilo. Förstår ni nu hur viktigt det är att ta andra och deras sjukdomar på allvar?